Regi Amanda Klasa Fornhammar
Kostym och scenografi Karin Lundberg
Producent Jenny Skogsberg
Medverkande
Horan – Carina Drugge
Nunnan – Lena Nyblom
Sex och livslögner i 60-talsklassiker
ur Ingrid Borggrens artikel i DN På stan 1996-01-19
Tom Eyens ”Den vita horan” hade urpremiär på ett coffee-house i Greenwich Village i New York 1964. Det var där på off-off-Broadway som de unga amerikanska dramatikerna fick chansen att visa upp sig, både för publik och för de tuffa kritikerna från de stora New York-tidningarna. Tom Eyen gjorde sig framför allt känd som en skarp kritiker av det amerikanska samhället. Men i flera av sina experimenterande pjäser lyser kvinnoporträtten starka. ”Den vita horan” från 1964 handlar om de sista sekunderna i en kvinnas liv. Kvinnan har drag av flera amerikanska filmstjärnor, bland annat Marilyn Monroe. Sverigepremiären ägde rum på Folkan i Göteborg 1968. 28 år senare sätts pjäsen upp av den relativt nystartade teatergruppen Levande Scen.
– ”Den vita horan” är en underbar, exploderande text, helt absurd. Den passar väldigt bra för vårt sätt att jobba, säger Amanda Fornhammar, skådespelare i gruppen som med den här uppsättningen debuterar som regissör.
Gruppen arbetar utifrån Grotowskis metod, där kroppen är det viktigaste uttrycksmedlet och rösten bara ytterligare ett medel. Även om pjäsen är svart, så finns det utrymme för humor. Det finns flera teman i pjäsens återblickar. Nunnan kontra horan, relationen mamma-dotter (dottern föds som oäkta barn och mamman lämnar bort henne till ett kloster). Behovet av att bli älskad av alla men till slut upptäcka att man inte är älskad av någon. Det främsta temat är dock den stora livslögnen.
– En av replikerna i pjäsen lyder: ”Det enda sättet att lyckas för en nolla som du, är att bli berömd.” Det verkar ligga i tiden. Det är typiskt för vårt samhälle i dag att man måste lyckas. Det är viktigare att göra karriär än att vara människa, säger Amanda Fornhammar.